Upp som en sol...

...ner som en.. Ja ni vet.
Dagen började med en kropp full av energi. Ut och spela badminton i trädgården, sen laga mat och efter det ut i skogen och plocka bär och svamp.

Sen kaffe och glass i solen. Därefter hoppa på studsmattan med yngste sonen.
Sen behövde vi vila.
Det var då det kom smygande. Oro, stress och tankar.
Jag blir tokig. Känslor som svallar och sköljer över mig som en emotionell tsunami. Givetvis säger jag fel saker igen och krånglar till det för mig, så nu måste jag be om ursäkt och förklara mig igen.
FAN!
Jag orkar inte med känslor längre. Särskilt inte obesvarade eller dolda sådana. Min hjärna smälter. Den blir överhettad och jag blir bara ledsen. Ändå kan jag inte sluta plåga mig själv. Så självdestruktivt!

Jag vill ju bara att det ska vara som förrut, innan allt krånglade till sig och jag försöker men får inget gensvar. Det sårar mig så oerhört att inte veta, jag kan inte spelreglerna.
Just nu vill jag bara sova utan att känna något alls.
Jag hatar verkligen den här delen av mig själv, den delen som ger för mycket av mig själv och förväntar sig lika mycket tillbaka. Jag vet att det inte funkar så, men jag vill så mycket, och vill ha så mycket mer än vad jag får.

Borde veta vid det här laget art man inte kan vrida tillbaka tiden. Utan bara se framåt och gå vidare. Men den här gången vill jag gå tillbaka och frysa tiden och bara vara i det ögonblicket när vi hade bara varandra och inget annat i världen fanns runt omkring oss.
Inget kunde störa, eller förstöra.

Men jag tror faktiskt att det är försent den här gången.
Och innerst inne dör en liten bit av mig varje gång jag ger av mig själv.