Så heter boken jag nu tänker beställa på nätet. Ett par i ungefär samma ålder som oss, som också lever med samma visshet som vi. Jag har ännu bara läst artikeln i Aftonbladet än så länge. Den ligger under AB plus, tyvärr, så att länka är ingen ide.
Det är skönt att läsa om andra, alltså på det sättet att man inte känner sig så ensam menar jag.
För det gör man. Fruktansvärt ensam, även ensam i förhållandet. Även om det finns tålamod och vilja att förstå, så går det inte att förklara hur, vad och varför man plötsligt förlorar fotfästet. Som en blixt från klar himmel kommer framför allt ångesten. Förlamar och bedövar.
Det hjälper att promenera har jag märkt.
Och jag går och går och går.
Har nu en tur på sju kilometer som avverkas i rask takt ett par gånger i veckan. Nu har jag en på jobbet också, har inte mätt men den tar en halvtimme att gå och sedan kan jag fokusera den sista timmen innan det är dags att åka hem.
Det är tur att jag har en förstående arbetskamrat som tar vid när jag inte kan vara kvar.
Mina ben värker idag efter en runda igår och en idag. Men det är skönt att göra av med energin.
Barnen verkar ha accepterat mina numer konstiga ryck och konstaterar bara att nu är det dags igen. De gör så...konstaterar, inga konstigheter, inga varför, när utan bara ett enkelt ok!
I min plånbok ligger en liten skrynklig lapp med spretiga bokstäver som formar orden:
Vi älskar dig lika mycket som du älskar oss.
Jag tittar på den varje dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar