Stopp! Jag vill hoppa av...

Så känns det just nu. Stanna jorden en stund, jag vill kliva av.
Jag sitter med tusen blandade känslor som tumlar runt.
Saker jag innerst inne kanske hoppats på har blivit sanna, men på vilket sätt.
På något sätt blir det på bekostnad av mig själv.
På något sätt blir jag accepterad trots mina fel och brister, vilket är fantastiskt, men det är på andras vilkor. Hur ska jag förhålla mig till det?

Jag står mitt i en storm som ryter omkring mig, kastar mig fram och tillbaka som en emotionell vante. En vimpel vävd av all min oro, kärlek, ångest och glädje.
Alla vet väl hur en sådan vimpel ser ut efter hård vind och hårt väder. Till slut är det bara några trådar som virvlar runt.

Vi bygger koja idag. En stor. Massor av filtar och klädnypor, stolar och golvlampor.
Den tar upp halva vardagsrummet.
Jag kommer ihåg hur jag själv byggde kojor hemma hos min mormor och morfar när jag var liten. Hur jag blev buren invirad i en filt till deras hus på morgonen. I köket brann det alltid i öppna spisen och det serverades kaffe mad mycket mjölk och socker. För man skulle lära sig dricka kaffe tidigt.
Jag tror jag drack kaffe från tre års ålder.
Sedan en limpsmörgås, mormors hembakade ölbröd med smör och prickig korv.
Ibland byggde jag en koja av pallarna som stod i köket och några filtar. Ofta somnade jag där medan mormor stökade i köket och allt kändes tryggt och varmt.

Jag känner mig inte lika trygg idag, men en koja är alltid en koja och värmen finns där som utlovat.
Man borde bygga dem oftare.

Lyssnar idag på "the fairest seasons of them all" med Anna Nalick. Den beskriver så mycket just idag.