Var allt som behövdes för att ramla över kanten. En kram från yngste sonen med ett litet " du är världens bästa pappa" fick mig att rasa som en sten. Jag känner mig verkligen inte som den pappan. Världens bästa pappa blir inte sjuk i en obotlig sjukdom. Han riskerar inte att föra över sjukdomen till sina barn. Han går inte undan för att behöva bespara barnen sitt eget lidande över allt som känns orättvist och fel, han ska kunna finnas där för dem inte tvärtom.
Nu när klockan passerat 01:30 ligger man här och funderar på hur man ska orka...
Vi pratade om det idag... Hur gör vi, jag kan ju inte bestämma mig för att kämpa så länge det går, eller för att försöka övervinna sjukdomen. Jag är ju körd! Det finns ingen broms eller bot.
Jag vill inte förringa andra sjukdomar på något sätt, allt ska sättas i perspektiv och ses utifrån personliga förutsättningar. Men hur kämpar man när det inte tjänar någonting till.
Dagen med besök från södern tog ut sin rätt. Hjärnan tog en break och stängde ner vilket fick mig att slockna och sova som en död...några timmar...nu kan jag inte sova alls!
Jag gäspar och gäspar men ingenting får mig att somna just nu.
Det här blir en lång natt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar