Humöret svänger okontrollerbart. Har sovit hyfsat ett par nätter nu så man tycker ju att det borde bli lite bättre. Hade en bra start på dagen. Allt flöt på som det skulle, lagom stressigt. Kort besök av revisorn, alltid ett stressmoment! Sen hände något som fick mig att sjunka som en sten, vad vet jag inte. Men jag kände verkligen hur allt bara rann ur mig och ner i golvbrunnen och spolades bort. Kvar stod ett tomt och ganska förvånat skal som sakta genomled de sista arbetstimmarna.
Jag som skulle ta en kvällsfika med en gammal vän. Vi har sexton år att prata igen oss på så det bar något jag verkligen sett fram emot. Nu visste jag inte längre.
Somnade i bilen på vägen hem. Tur! När jag vaknade till igen kändes allt lite bättre igen.
Så kvällsfika blev det, kul. Massor av minnen och hur många härliga skratt som helst. Vi har alltid kunnat skratta ihop, mycket. Tack för det!
Och nu, efter några nätters hyfsad sömn är vi tillbaka på ruta ett...vi får väl se om jag somnar snart. Några timmar till blir det väl.
Oroar mig för Göteborgsresan, ska ju träffa nya läkaren då. Vem vet vad han hittar, som jag själv inte vet om?
Stressen känns som hjärtslag i kroppen och får mig att fullkomligt vibrera.
Känner mig ensam och rädd...
Trots att jag ska till dem som kan hjälpa mig mest.
Jag gör ett försök till sömn, så får vi se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar