Tänkte köra en snabbspolning av mitt liv, blir lite enklare att följa bloggen då.
Mitt liv som det ser ut idag började för elva år sedan, innan dess såg det nog ut som de flesta andra. Mamma, pappa, storasyster,villa, volvo, hund osv. Föräldrarna skiljer sig och barnen flyttar åt var sitt håll. Jaja ni förstår...
Men då för elva år sedan träffade jag min fru. Via jobbet och gemensamma vänner. Det ena ledde till det andra och plötslig, men motsträvigt till en början, var vi ett par.
Vi bestämde oss för att vi inte tänkte styra så mycket över vårt liv utan det som sker det sker och då lär vi oss så mycket vi kan av det. Så en dag blev det dags för barn. Inte heller det något konstigt men det är egentligen där resan börjar.
21 veckor senare blir det problem, värkar sätter igång och flickvännen blir inlagd och blir bokstavligen liggande i ytterligare 11 veckor innan det är dags för första barnet att anlända. Lite tidigt, absolut, men inget var så befriande efter dessa veckor som när det äntligen var över och vi kunde gå vidare. Ytterligare veckor på neo innan vi kommer hem och vi kommer till ro. Tills lilleman bestämmer sig för att inte äta längre. Varför vet vi inte men med dålig viktuppgång sätts dietist in och vi börjar stödmata med sondnäring i flaska. dessutom är det dags för nästa lille pojk att anlända, bara 13 månader efter den första även denna gång två månader för tidigt, vilket innebär ytterligare veckor på neo. Vid det här laget är vi välkända på sjukhuset. Åren som följer är ganska suddiga, men det mesta kretsar kring mat och vikt...vi kämpar och försöker, sjukvården står handfallna och efter fyra år sätts en knapp in och vi sondmatar istället. Ännu en milstolpe som gör att vi kan gå vidare. vi flyttar och köper hus, skaffar en större bil, vovve bra jobb och sista barnet anländer, en tjej född i vecka 33...tillbaka till neo och glada igenkännande hälsningar från personalen. nu flyter det på ett tag tills det blir dags för dagis och sånt för äldste sonen. Han behöver assistent och vi blir tvugna att bråka med rektorer, kommun och ledningar. Allt löser sig hyfsat till slut och livet går vidare, tills det blir dags att byta dagisplats och miljö osv..då visar det sig att samma kamp måste utspela sig vid varje förändring. Så här fortsätter det och fram till idag har vi fått kämpa hårt mot kommunen för var och en av våra barn. Den äldste har nu diagnosen ADHD med drag av Asperger något som ska utredas vidare, den yngste sonen går i Linköping för att få bukt med en dåligt fungerande urinblåsa, tjejen är den som är piggast med bara astma och allergi som vilken unge som helst.
Tror vi stannar där och tar resten en annan dag..till och med jag tycker att det blir för mycket att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar