En jävlig vecka, en vecka full av känslor som inte får rum inombords längre.
En vecka av lidande och av befrielse.
Idag berättade vi för våra barn om min sjukdom,något av det värsta som hänt i mitt liv.
Panik och sorg i deras ögon, panik och sorg i min hjärna. Vill inte att mina barn ska lida så för att jag är sjuk!
Samtidigt en känsla av befrielse att nu vet alla, jag behöver intet förklara bort varför jag glömmer saker, varför jag blir arg ibland utan någon direkt anledning.
Jag tror det blir bättre nu. Kanske ett steg mot att börja leva igen. Att orka ta tag i de saker som behövs göras.
Kanske ta tag i de tankar som finns och reda ut dem.
Mentalt slut, men ett lugn finns någonstans inom mig. Nu ska det bara få breda ut sig och lägga sig runt mig och sprida sig till dem runt omkring mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar