Två år har gått sedan jag fick beskedet i Linköping, de var tyvärr tvugna att meddela att provet visade positivt för HD, med fyrtiosex repetitioner. Vilket så här i efterhand har visat sig vara totalt ointressant. Jag minns att jag var lugn, jag hade ju burit på känslan av att det skulle vara så, ganska länge vid det laget. Själva processen började redan sex månader tidigare med samtala och träffar. Jag kände mig ganska avtrubbad minns jag, när vi satt i bilen på väg hem. En känsla som har dröjt sig kvar under denna tid...
Så under den senaste tiden, eller den senaste månaden har det börjat hända saker. Både hos mig och sjukvården, efter mycket tjat från mig, anhöriga och andra inom vården.
Till och börja med har jag änttligen kommit intill i Göteborg. Håller tumme för att allt löser sig till det bättre med rätt stöd och med rätt personal.
Men det viktigaste är att känslan av avtrubbning verkar avta. Igår grät jag, tills inga tårar fanns kvar. Det värkte i bröstet av orättvisa och längtan efter att veta att allt ordnar sig. Jag grät för allt jag kommer missa. För första gången grät jag för min egen skull. Dammen brast och idag har varit en berg och dalbanedag av känslor. Tårarna infann sig vid tillfällen jag inte kunde förstå. Det gick i vågor och det var omöjligt att stoppa.
Men samtidigt en känsla av befrielse. Som tog två år att hitta. Jag fick hjälp dit men det är en annan, än så länge hemlig historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar