En knopp.

Som vanligt rullar dagarna på. Stannar inte upp och tänker på morgondagen.
Inte heller stannar människorna upp och tänker, upplever att allt fler av mina vänner lever idag, utan tanke på vad som kommer imorgon om en veck eller ibland ens om en timme.

Jag blir lite avundsjuk, har svårt att njuta av tiden.
Jag har inte varit uppmärksam på att honungsrosen har blommat över. Jag missade att blåklinten blommade vid midsommar. Tusen och åter tusen blåklint i ett blått hav mitt i skogen....och jag var inte där och njöt den här gången. När blommade schersminen i år? Hur kunde jag missa det? Den står precis vid ingången till uteplatsen och den är enorm!

Plötsligt slår det mig att jag missar en massa som jag vanligtvis lägger stor vikt vid, varje sommar. Men jag har ingen ork, inte kraft nog att se allt det där. Det enda jag ser är tistlarna som växer i landet på framsidan, hur nässlorna har invaderat växthuset så att vindruvorna inte går att nå. Hur ogräset på uppfarten har tagit över den krattade grusgången.

Härom dagen såg jag hur en brun snäcka satt och åt på knopparna på kejsarliljan. Sakta tog den tugga efter tugga. Igår gick jag förbi igen och såg att knoppen slagit ut trots alla bett. Bladen var håliga och lite krokiga men ändå, den blommade trots snäckans glupska framfart.

Fånigt nog kände jag mig en stund som den där liljeknoppen.
Att kämpa trots att något påverkar en så starkt, att få möjlighet att slå ut trots krokiga och trasiga kronblad innan de är dags att vissna ner och lämna plats.

Idag såg jag en fjäril...