Tio sanningar och en lögn...

Som en sten som fallit från mitt bröst!
Tre dagars semester, en ökning med hela trehundra procent! Om man jämför med förra året.
Välbehövligt, men det blev inte som jag tänkt mig. Hur jag nu hade föreställt mig att det skulle bli vet jag inte, men absolut inte som det blev.

Långa djupgående diskussioner, inget grälande utan ett sökande efter förståelse.
Sena nätter. Eller tidiga mornar kanske är mer rätt att säga. I ett avslappnat tonläge med ett glas vin i handen.
Samtal på ett sätt som inte varit tidigare.
Acceptans.

Enorma steg framåt i ett snart tioårigt äktenskap, som visat sig innehålla så mycket mer än vad som utlovades då, när vi sa ja.
Plötsligt fanns den där! Känslan av innerlig kärlek. Som saknats så länge.
Nyfikenhet. Glädje. Ilska. Sorg. Kärlek.
För första gången på alldeles för lång tid kan vi dela detta igen. Hur obekväma vi än blir med sanningen så kan, vill och vågar vi.

Nu kommer jag ihåg varför jag gifte mig.