Tio sanningar och en lögn...

Som en sten som fallit från mitt bröst!
Tre dagars semester, en ökning med hela trehundra procent! Om man jämför med förra året.
Välbehövligt, men det blev inte som jag tänkt mig. Hur jag nu hade föreställt mig att det skulle bli vet jag inte, men absolut inte som det blev.

Långa djupgående diskussioner, inget grälande utan ett sökande efter förståelse.
Sena nätter. Eller tidiga mornar kanske är mer rätt att säga. I ett avslappnat tonläge med ett glas vin i handen.
Samtal på ett sätt som inte varit tidigare.
Acceptans.

Enorma steg framåt i ett snart tioårigt äktenskap, som visat sig innehålla så mycket mer än vad som utlovades då, när vi sa ja.
Plötsligt fanns den där! Känslan av innerlig kärlek. Som saknats så länge.
Nyfikenhet. Glädje. Ilska. Sorg. Kärlek.
För första gången på alldeles för lång tid kan vi dela detta igen. Hur obekväma vi än blir med sanningen så kan, vill och vågar vi.

Nu kommer jag ihåg varför jag gifte mig.

Stopp! Jag vill hoppa av...

Så känns det just nu. Stanna jorden en stund, jag vill kliva av.
Jag sitter med tusen blandade känslor som tumlar runt.
Saker jag innerst inne kanske hoppats på har blivit sanna, men på vilket sätt.
På något sätt blir det på bekostnad av mig själv.
På något sätt blir jag accepterad trots mina fel och brister, vilket är fantastiskt, men det är på andras vilkor. Hur ska jag förhålla mig till det?

Jag står mitt i en storm som ryter omkring mig, kastar mig fram och tillbaka som en emotionell vante. En vimpel vävd av all min oro, kärlek, ångest och glädje.
Alla vet väl hur en sådan vimpel ser ut efter hård vind och hårt väder. Till slut är det bara några trådar som virvlar runt.

Vi bygger koja idag. En stor. Massor av filtar och klädnypor, stolar och golvlampor.
Den tar upp halva vardagsrummet.
Jag kommer ihåg hur jag själv byggde kojor hemma hos min mormor och morfar när jag var liten. Hur jag blev buren invirad i en filt till deras hus på morgonen. I köket brann det alltid i öppna spisen och det serverades kaffe mad mycket mjölk och socker. För man skulle lära sig dricka kaffe tidigt.
Jag tror jag drack kaffe från tre års ålder.
Sedan en limpsmörgås, mormors hembakade ölbröd med smör och prickig korv.
Ibland byggde jag en koja av pallarna som stod i köket och några filtar. Ofta somnade jag där medan mormor stökade i köket och allt kändes tryggt och varmt.

Jag känner mig inte lika trygg idag, men en koja är alltid en koja och värmen finns där som utlovat.
Man borde bygga dem oftare.

Lyssnar idag på "the fairest seasons of them all" med Anna Nalick. Den beskriver så mycket just idag.

Vi skulle ju bli gamla tillsammans.

Så heter boken jag nu tänker beställa på nätet. Ett par i ungefär samma ålder som oss, som också lever med samma visshet som vi. Jag har ännu bara läst artikeln i Aftonbladet än så länge. Den ligger under AB plus, tyvärr, så att länka är ingen ide.
Det är skönt att läsa om andra, alltså på det sättet att man inte känner sig så ensam menar jag.

För det gör man. Fruktansvärt ensam, även ensam i förhållandet. Även om det finns tålamod och vilja att förstå, så går det inte att förklara hur, vad och varför man plötsligt förlorar fotfästet. Som en blixt från klar himmel kommer framför allt ångesten. Förlamar och bedövar.

Det hjälper att promenera har jag märkt.
Och jag går och går och går.
Har nu en tur på sju kilometer som avverkas i rask takt ett par gånger i veckan. Nu har jag en på jobbet också, har inte mätt men den tar en halvtimme att gå och sedan kan jag fokusera den sista timmen innan det är dags att åka hem.
Det är tur att jag har en förstående arbetskamrat som tar vid när jag inte kan vara kvar.
Mina ben värker idag efter en runda igår och en idag. Men det är skönt att göra av med energin.

Barnen verkar ha accepterat mina numer konstiga ryck och konstaterar bara att nu är det dags igen. De gör så...konstaterar, inga konstigheter, inga varför, när utan bara ett enkelt ok!

I min plånbok ligger en liten skrynklig lapp med spretiga bokstäver som formar orden:
Vi älskar dig lika mycket som du älskar oss.

Jag tittar på den varje dag!

En knopp.

Som vanligt rullar dagarna på. Stannar inte upp och tänker på morgondagen.
Inte heller stannar människorna upp och tänker, upplever att allt fler av mina vänner lever idag, utan tanke på vad som kommer imorgon om en veck eller ibland ens om en timme.

Jag blir lite avundsjuk, har svårt att njuta av tiden.
Jag har inte varit uppmärksam på att honungsrosen har blommat över. Jag missade att blåklinten blommade vid midsommar. Tusen och åter tusen blåklint i ett blått hav mitt i skogen....och jag var inte där och njöt den här gången. När blommade schersminen i år? Hur kunde jag missa det? Den står precis vid ingången till uteplatsen och den är enorm!

Plötsligt slår det mig att jag missar en massa som jag vanligtvis lägger stor vikt vid, varje sommar. Men jag har ingen ork, inte kraft nog att se allt det där. Det enda jag ser är tistlarna som växer i landet på framsidan, hur nässlorna har invaderat växthuset så att vindruvorna inte går att nå. Hur ogräset på uppfarten har tagit över den krattade grusgången.

Härom dagen såg jag hur en brun snäcka satt och åt på knopparna på kejsarliljan. Sakta tog den tugga efter tugga. Igår gick jag förbi igen och såg att knoppen slagit ut trots alla bett. Bladen var håliga och lite krokiga men ändå, den blommade trots snäckans glupska framfart.

Fånigt nog kände jag mig en stund som den där liljeknoppen.
Att kämpa trots att något påverkar en så starkt, att få möjlighet att slå ut trots krokiga och trasiga kronblad innan de är dags att vissna ner och lämna plats.

Idag såg jag en fjäril...

Det där om draken...

Jag läste kommentarerna i en blogg och snubblade över en som lämnade ett djupt spår i mig.
Sistermoonshine sa att hon kom att tänka på det där med draken, det är i motvind den lyfter.

Och visst är det så. Varför har jag inte tänkt så, det är ju så enkelt egentligen.
Den tanken har jag burit med mig ett par dagar nu men inte riktigt arbetat med, placerat den rätt i min virriga hjärna. Men idag känner jag att den passar in.

Idag är första gången jag känner att den Draken ger mig lite draghjälp. Något jag verkligen behöver just nu.
Och jag hoppas att motvinden håller i sig ett tag till så att Draken får kraft nog att dra mig hela vägen upp och att jag sedan kan släppa taget och fortsätta på egen hand medan Draken virvlar iväg med en lång svans av svarta rosetter. Rosetter som är min förtvivlan och sorg.

Och du Yvonne! Om du tänker dig en kommentar i min blogg...då ska du få se på draghjälp!

Vill skrika högt!

Högt så att alla hör att det räcker nu!

Ska det vara så här nu då, upp och ner om vartannat?
Jag funkar verkligen inte något vidare just nu.
Somnar visserligen skönt på kvällen, vaknar igen framåt tre, somnar om och vaknar igen vid fyra... Sedan vaken fram till 05:59. Sedan ringer klockan 06:00 och jag sover som bäst.
Resultat: trött som aldrig förr.

Ångest blandas med oro och skratt. Irritation och frustration med glädje.
Ingen ordning och ingen orsak. Inga svar och tusen frågor.
Saknad efter det som varit som gör ont i kroppen.

Massor av arbete som ska göras, längtar efter en paus. Men vet att det inte finns någon möjlighet till det just nu.

Känner mig gnällig, orättvis och påstridig. Vet att det förmodligen stöter bort människor
omkring mig. Men just nu kan jag inget annat. Försöker ha tålamod och tillbringa så mycket tid jag bara kan och orkar med barnen, men det blir ofta fel. Jag blir arg och kort i tonen. Känner ju själv att det är fel, ändå kan jag inte hejda det. Det gör så ont i mig när jag ser deras sårade ansikten med frågande ögon.
Samtidigt vet jag att de vet varför det blir så här men de borde inte behöva hantera det.

Ska försöka ge mig själv en chans till återhämtning så snart det går... kanske det blir bättre då.

Upp som en sol...

...ner som en.. Ja ni vet.
Dagen började med en kropp full av energi. Ut och spela badminton i trädgården, sen laga mat och efter det ut i skogen och plocka bär och svamp.

Sen kaffe och glass i solen. Därefter hoppa på studsmattan med yngste sonen.
Sen behövde vi vila.
Det var då det kom smygande. Oro, stress och tankar.
Jag blir tokig. Känslor som svallar och sköljer över mig som en emotionell tsunami. Givetvis säger jag fel saker igen och krånglar till det för mig, så nu måste jag be om ursäkt och förklara mig igen.
FAN!
Jag orkar inte med känslor längre. Särskilt inte obesvarade eller dolda sådana. Min hjärna smälter. Den blir överhettad och jag blir bara ledsen. Ändå kan jag inte sluta plåga mig själv. Så självdestruktivt!

Jag vill ju bara att det ska vara som förrut, innan allt krånglade till sig och jag försöker men får inget gensvar. Det sårar mig så oerhört att inte veta, jag kan inte spelreglerna.
Just nu vill jag bara sova utan att känna något alls.
Jag hatar verkligen den här delen av mig själv, den delen som ger för mycket av mig själv och förväntar sig lika mycket tillbaka. Jag vet att det inte funkar så, men jag vill så mycket, och vill ha så mycket mer än vad jag får.

Borde veta vid det här laget art man inte kan vrida tillbaka tiden. Utan bara se framåt och gå vidare. Men den här gången vill jag gå tillbaka och frysa tiden och bara vara i det ögonblicket när vi hade bara varandra och inget annat i världen fanns runt omkring oss.
Inget kunde störa, eller förstöra.

Men jag tror faktiskt att det är försent den här gången.
Och innerst inne dör en liten bit av mig varje gång jag ger av mig själv.

Asberger!

Jag måste bara få säga det: Han har ju aspberger. Han uppfyller ju alla kritier!

Detta var nya läkarens kommentar efter första besöket med äldsta sonen. Något vi själva har misstänkt länge men aldrig fått bekräftat. Hans ADHD har ju varit med oss i några år nu men har inte kunnat förklara all problematik som har varit både hemma och i skolan.

Men nu vet vi med säkerhet och de känns skönt. Äntligen en utgångspunkt.

Om någon tvivlat på bromsars betydelse för mänskligheten så är de insektsvärldens främsta arbetsledare, de fick mig att klippa gräsmattan på halva tiden idag!
Kroppen full av energi och känsla av att vara utvilad.
Njuter av att vara mitt i solen och att kunna göra saker tillsammans igen.

Hungrig...

Konstant! Hungrig! Småsugen! Bara lite till!

Blir helt galen av detta sug efter sött, salt, starkt. Trots att jag vet att det är en av biverkningarna kan jag inte göra något åt det.
Nej! Det handlar inte om självdisciplin.
Tung i huvudet, lite bakis...

Trött mitt på dagen, ögonen faller ihop och jag orkar verkligen inte öppna dem igen. Inte så att jag somnar...hade det gått att laga mat med stängda ögon, vilket jag kanske borde kunna efter 16 år, så hade jag gjort det. Kanske kan ta betalt i kassan istället, då behöver jag inte öppna ögonen.

Det känns faktiskt lite lättare redan nu, kanske placeboeffekt, men det duger åt mig.
Hade visst en vän som sög musten ur mig utan att jag märkte det. Ångest!!! Heter den visst. Saknar den inte. Visste inte ens att den var där.

Men denna trötthet, har förklarat för barnen varför jag somnar i konstiga ställningar på konstiga ställen. Jag somnar där jag sitter eller står på eftermiddagen och inte nog med fet nu är det dags för en till tablett...så jag säger väl god natt redan nu!

Äntligen ett ljus!

En bra dag helt enkelt.
Nya läkaren var toppen. Det var så skönt att slippa förklara ingående den här gången. Om hur man känner sig, vad som ibland går fel.
Han bara förstod av erfarenhet vad som behövdes göras.

Så nu påbörjar jag behandling. Det känns båda bra och gör mig illa till mods. Dels för att jag vet att depressionssymtomen går att behandla och dels för att jag vet att sjukdomen nästan går att ta på nu.
Inatt sov jag!
Visst, med tablett men jag sov, hela sex timmar i sträck. Vaknade vid fyra som vanligt men somnade om.
Jag känner mig inte utvilad på något sätt men jag är nöjd med att ha fått sova.

Kanske om några veckor att jag orkar lyfta armarna lite högre och åka upp ur tunneln den här gången...

Åt sushi igår!
Hm, varför har jag inte testat det förrut?
Det roliga är att det gav mig en känsla av att än är det inte för sent att prova nya saker.
En känsla som virvlat iväg längs berg och dalbanan som dom där solglasögonen man glömde stoppa undan innan åkturen började.

Fikade med suveräna svågern och hans härliga flickvän, snart är det dags för dem att bli tre!
Att få sitta där i solen och vräka i sig kolapaj med grädde och dricka en stor mugg med kaffe mitt bland allt folket kändes hoppfullt.
Samtidigt som tankarna aldrig släpper. Men då tänkte jag på att så här vil jag fortsätta känna och så här vill jag kunna sitta även sen när jag inte längre rår över mig själv. Visst mata mig... Men jag njuter ändå!

En bra dag helt enkelt!

En kram

Var allt som behövdes för att ramla över kanten. En kram från yngste sonen med ett litet " du är världens bästa pappa" fick mig att rasa som en sten. Jag känner mig verkligen inte som den pappan. Världens bästa pappa blir inte sjuk i en obotlig sjukdom. Han riskerar inte att föra över sjukdomen till sina barn. Han går inte undan för att behöva bespara barnen sitt eget lidande över allt som känns orättvist och fel, han ska kunna finnas där för dem inte tvärtom.

Nu när klockan passerat 01:30 ligger man här och funderar på hur man ska orka...
Vi pratade om det idag... Hur gör vi, jag kan ju inte bestämma mig för att kämpa så länge det går, eller för att försöka övervinna sjukdomen. Jag är ju körd! Det finns ingen broms eller bot.
Jag vill inte förringa andra sjukdomar på något sätt, allt ska sättas i perspektiv och ses utifrån personliga förutsättningar. Men hur kämpar man när det inte tjänar någonting till.

Dagen med besök från södern tog ut sin rätt. Hjärnan tog en break och stängde ner vilket fick mig att slockna och sova som en död...några timmar...nu kan jag inte sova alls!
Jag gäspar och gäspar men ingenting får mig att somna just nu.
Det här blir en lång natt...