Alla goda ting är...?

Det här blir tredje gången jag försöker få till ett inlägg.
Det blev lite rörigt ett tag när jag försökte. Det hela började med ett inlägg som var positivt och ganska glatt. Det skulle handla om mitt extrajobb. Ett jobb jag kände mig positivt inställd till och ett engagemang. Ett arbete som innebar att hjälpa ungdomar med neuropsykiatriska problem, i deras vardag. Jag skulle vid tillfället för inlägget träffa en sköterska för att få medicindelegering. Som, sagt jag såg fram emot extrajobbet.

Istället för sköterskan fick jag träffa personalansvarig. Hon verkade lite stressad och hade svårt att finna ord.
Plötsligt sitter hon och säger att de inte vill att jag arbetar hos dem. De är oroliga för min sjukdom. Att de ska behöva undra vilket stadie av den jag befinner mig i. Att de inte kunde ställa samma krav på mig som på övrig personal.
Jag blev tom, sedan irriterad. Men sa att ok, då säger vi så.
Tack för mig.
I hissen blev jag mer och mer arg. Jag hade just blivit diskriminerad!
Det gjorde mig ont att de var så fulla av fördomar och utan att ta reda på fullständiga fakta avfärdade mig på det sättet.
Men jag tänker inte ta strid...

Då påbörjade jag också nästa inlägg. Ett inte fullt så positivt och trevligt som det första.
Samtidigt som jag påbörjade detta så får jag veta via hustrun att jag fått jobb. Så stod det i smset.
Du har fått jobb!

Efter några telefonsamtal fick jag veta att maken till en av våra gäster på restaurangen hade gått och införskaffat sig en restaurang och nu behövde en kock. De ville gärna ha mig där på prov. För att jag lagar så god mat! Jag har fått beröm tidigare, men detta slog liksom det mesta andra.
Så en träff, några telefonsamtal senare har jag nu fått en provanställning till efter jul.
Så nu drar vi igång med julbord det första vi gör!

Så tredje inlägget blev inte så tokigt ändå.

Imorgon är det dags för neurologbesök, denna gången på hemmaplan. Får se vad det ger den här gången.
Denna gången inte nervös eller orolig.

Svartsjuk?

Idag pratade vi om hur olika vi ser på sonens aspergerproblematik och hur olika vi reagerar på den.

Jag blir ofta väldigt irriterad på hur den styr och kräver massa av oss andra. Hur sonens fixa ideer ställer till det när han är på det humöret. 

Min fru blir oftare irriterad över saker som han gör när han beter sig som en vanlig tioåring, inte så mycket på hur problematiken krånglar till det.

Tidigare i somras pratade vi just om hur jag tyckte att han kunde vara hos nån annan så kunde vi andra åka och bada eftersom han ändå inte badar. Men fick inget vidare gehör för den tanken, då mamma och han kunde stå vid kanten medan vi andra badade. 

Jag känner inte att vi gör saker gemensamt när det blir så, för det blir ganska ofta så...

I min förklaring lyckades jag inte få fram vad jag ville med det hela utan saken har fått bero, fram till idag. 

Idag har vi pratat om det igen. Och det hela resulterade i att det finns ett uns av svartsjuka i resonemanget. För det är nog det enklaste sättet att förklara det hela på.

Svartsjuk på att min fru inte kan vara där med mig när vi gör saker utan hela tiden stå utanför och titta in.

Inte svartsjuk på sonen som person utan på att hans hopplösa ideer ibland inte tillåter något annat. 

Kan man känna så...svartsjuka och frustration över att vi inte kan göra uppleva saker gemensamt även om vi gör dem tillsammans? Hopplöshet ibland, över att knäppgöken styr och ställer ibland så allt blir en enda stor knut.

Det hela kom upp på familjeterapin men när vi kom hem insåg vi att det inte var rätt forum, utan något som habiliteringen nog kan hjälpa oss med.

Familjeterapin ja, den börjar nog spela ut sin roll. Den var av stor vikt när vi började, absolut! Men nu några gånger senare när vi fortsätter att konstatera samma saker, känns det kanske lite som pengar i sjön.

Kanske har vi haft lite för stora förväntningar, men vad vi känner nu när vi har konstaterat fel och brister, är att vi behöver verktygen att förändra. Något som vi inte känner att vi har eller kommer att få. Så kanske är det dags att gå vidare själva från och med nu. Och tacka för hjälpen så här långt.

Vi har pratat lite om framtid också. 

Hur jag har stängt av framtiden och någonstans glömt bort att framtid inte behöver ligga flera år framåt utan nästa vecka eller om två dagar. Jag behöver ställa om mig själv för att verkligen inte glömma bort det. Men det hela bottnar nog i ett självförsvar, ett slags skydd mot framtiden. Kanske för att framtiden för mig inte är så positiv som jag skulle vilja att den var.

Så var det det här med vita arkivet, något som jag känner att jag vill få gjort. Men när gör man det, det finns ju verkligen inte ett rätt tillfälle att göra det...men det vore skönt att få bocka av en bit av framtiden redan nu.

Vem är han?

Ja, vem är han? Han som sitter och äter pytt i panna, macka med korv och kalkon.
Han som smakar på kött och äter köttfärssås med spaghetti.
Plötsligt!
För om man varit utan kött länge så tycker man om det sen.

Svaret på  hjärnröntgen visade en normal hjärna, min alltså.
Det hela gör mig full i skratt.  Nu vet jag ju inte vad de tittade efter men då hela min sjukdom utgår från hjärnan så blir det lite skrattretande när man får det svaret. Skönt, visserligen, men ändå.

Nu väntar ett besök på neurologen på hemmaplan. Känns konstigt. Nu är det inte bara barnen som kallas fram och tillbaka mellan psykologer, arbetsterapeuter, läkare och dietister.
Nu ska jag passa samma tider och kollas från topp till tå.
Och inte bara jag utan min hustru också!
Hon som lider av värk i muskler och leder. Också hon slussad fram och tillbaka mellan läkare och specialister från det att hon var liten. Efter en kort paus i vuxen ålder, har hon åter halkat in i svängen igen. Mycket tack vare hennes mamma som blivit sämre under åren.
I tron om att åka och testa för en genetisk sjukdom, vilket verkar vara temat för vår familj, får de båda besked om att de är väldigt intressanta då de inte passar in på något specifikt just nu, utan måste utredas vidare.
För övrigt samma läkare som diagnostiserade mig för några år sedan. Han har ändå runt fyrtio år i yrket, så det han inte kan ställa diagnos på måste onekligen vara något speciellt.
Så nya remisser och nya prov och nu en lång väntan...

Men nu ligger fokus på nytt jobb till mig och födelsedagar framöver.
Och julen såklart. Om 66 dagar ska skinkan rimmas...