En stund senare...

...skriver jag igen. Jag har haft anledning att skriva många gånger sedan sist, men det har inte infunnit sig den där känslan. Känslan som ibland knackar på och menar att jag har något att säga.

Ett stort beslut har fattats, vi lägger ner företaget. Jag ska bli en vanlig anställd nu, kunna få en hyfsad lön, kunna vara sjuk och vila när det behövs. Ta semester ibland.
Det har varit roligt och oerhört lärorikt. Men nu räcker det. En stor sten föll när beslutet var taget och jag har kunnat känna mig mer avkopplad än på länge.
Mer om det tänker jag inte skriva. Jag ångrar inget och är stolt över vad som åstadkommits under den här tiden.
Men det är inte värt mer slit.

Härom veckan ramlade det ner en kallelse för datortomografisk undersökning av hjärnan! Undertecknad min förra läkare som jag aldrig träffade. Tänkte att hon fått dåligt samvete när hon upptäckt hur illa de bemött mig. Men jag hade fel.
Hon hade blivit uppmanad av min nuvarande läkare. Tydligen vill de ha en färsk bild. Jag gjorde en för flera år sedan på grund av plötsliga anfall med skärande smärta i huvudet. De varade i några minuter och efteråt var jag helt utmattad och fick gå och lägga mig.
De kom aldrig underfund med vad det var för något och de har heller inte återkommit sedan dess.

Mycket har fallit på plats den senaste tiden, de två yngsta har det fantastiskt bra i sin nya skola och båda har underbara mentorer.
Den äldste håller fortfarande på att vänja in sig vid sin nya skola, vilket kan ta sin tid. Men även han har bra personal omkring sig.
Som par kämpar vi på, jag känner mig lugn och trygg, även om vi hela tiden måste tänka på att inte falla tillbaka i gamla mönster så känns allt ganska bra.

Så nu njuter jag faktiskt för första gången på väldigt länga av att det är på väg att bli höst. Och kan nästan tycka att det där med jul kan nog bli trevligt.
Jag har aldrig  varit ett stort fan av julen. Som barn bodde vi granne med mormor och morfar, där jularna firades. Efter paketöppning smög jag och min pappa in till oss och såg på tv istället för julgröt, kaffe, kakor och tårta.
Nu när vi har skapat egna traditioner försöker jag att vara med även om det är min fru som driver julens anda framför sig, nästan lite på tå för att det ska räcka till. Det pyntas och ordnas ganska tidigt, julsånger spelas från september.Butikerna har redan fått förfrågan när och vilket julsortiment som kommer in

Och tro inte att barnen klär någon julgran, här hängs enhetliga kulor väl arrangerade i disneyjulgranen med närmare tvåhundra små ljus i. Men det är något speciellt med det också. Kanske för att det är våran tradition. Något som vi har skapat tillsammans under åren som gått.

800 kilometer i timmen!

Är hastigheten jorden snurrar på runt solen, berättar storebror.

Ibland känns det, tänkte jag. Ibland går tiden så oerhört fort, jag hinner knappt med.
Här blev björkarna gula för nästan två veckor sedan och likadant med häcken mot grannen. Snart är det dags för sista gräsklippningen och att plocka in studsmattan.

Sedan är det bara att vänta...fylla vedkorgen och tända ljus. För första gången på mycket länge ser jag fram emot hösten. Kanske till och med vintern. Kanske för att det är de årstider som förändras långsammast och håller i sig längst och därför lättare att hinna med.

Vi pratar fortfarande mycket, men kanske på ett annat sätt. Vi försöker hitta det där naturliga i att prata som vi gjorde för ett tag sedan. Men det vill sig inte riktigt. Vi pratar fortfarande med familjerådgivningen. Vilket är skönt och bra, man får liksom perspektiv. Vi har också pratat mycket om tro och den gemenskap som finns där. Något som båda kan sakna.
Vi diskuterar mycket kring kristendom och kristlighet. Jag tänker så här:
Jag är inte kristen, men jag är kristlig. Jag delar värderingar och till viss del tankesätt, men kan inte hitta den där tron på den bibliska berättelsen.
På samma sätt som man kallar någon för "bonnig" utan att personen ifråga äger så mycket som en ko. Kanske ingen vidare liknelse men lite, ändå...
Jag är uppvuxen i een frikyrklig familj där min morfar var väldigt pådrivande i sin församling. Äldstebroder och allt...
Men så fort sjukdomen slog till övergav han den tro som lett honom hela livet och hans gud var inte värd någonting. Han var väldigt arg och ledsen. Han ansåg att hans gud hade övergivit honom. Så någonstans fanns ändå en tro, fast han själv inte vill veta av den. Tron på en gud som han ansåg övergivit honom och hans familj.
Jag är inte där. Jag kan inte tro på att en barmhärtig gud slår ner på en hel familj om och om igen. på det sätt som vi har drabbats. Då tror jag hellre på en dålig uppsättning gener från början.

Just nu så surrar "Down in the river" med London community gospel choir. För kontrastens skull...