11 år...

...tillsammans och nio år som gifta, just idag.
Jag blir faktiskt stolt varje bröllopsdag som passerar. För att vi klarade det, ett år till. Ett år mer än många andra.
Efter den senaste tidens turbulens är jag ännu mer stolt i år. Så mycket har förändrats på så väldigt kort tid.

Så idag ska vi laga mat tillsammans. Pilgrimsmusslor och älg fixar vi till, efter att biståndshandläggaren åkt hem igen. För vardagen fortsätter ju ändå. Fast vi firar.
Vi hade nog glömt bort att det är vi som måste se till att sätta guldkant på vardagen, ingen gör det åt oss. Så även om vi har mötet hemma så kommer jag att sitta där och tänka på musslor och älg och ett glas rött tillsammans med min kärlek.
För mig är det en guldkant som når runt hela vardagen.

Trötthet...

En märklig trötthet har slagit till. Eller är det en trygghet
Trygghet i att få gå och lägga sig tidigt och bra mysa framför tvn. Utan att behöva diskutera och prata om allt, att bara få vara.
Viljan finns att göra det mesta men tröttheten tar över på eftermiddagen. Kanske är det all stress som släpper nu när skolorna har börjat och det har börjat ordna sig för alla barnen. Vi flytade alla tre till nya skolor inför hösten. En friskola och en special. Allt för att de ska få det så bra som möjligt och slippa den urusla kommunala skola som finns hemma.
Kanske är det all den press som en skolstart skulle ha inneburit men som denna gång uteblev, som gör att vi är så trötta.

Det är så mycket som är annorlunda i och med skolbytet. Inga extra pengar till fritis, för att barnen ska få vara med på de aktiviteter som anordnas. Jag letade genast igenom mina fickor när det började talas om glass och bad. Blev mäkta förvånad när det inte behövdes. Inte ens den obligatoriska pengen till fritiskassan behövs. Den som jag faktiskt inte riktigt vet vad den var till för, eftersom det alltid krävdes extra pengar när det var dags för något annat.

Äldste började idag. Väldigt speedad kille som stack iväg och sedan körde ut mamma när han tyckte att det var dags för henne att gå.
Inte heller där hänger vi med.
De kör ner honom till jobbet på eftermiddagen, vi som kallt räknat med att åka och hämta honom som man normalt gör. Men nädå. Här KÖR personalen ner honom i lagom tid innan jag slutar så att vi bara kan åka och hämta de andra två...
Fantastiskt är mitt enda ord.

Så jag tror nog att tröttheten beror på att mycket stress släpper.

Vegetariskt?

Äldste sonen, han med aspberger, gillar chokladmjölk med marschmallow. Han äter dock inget kött, det är ju synd om djuren. Häromkvällen satt han och fiskade med en sked i sin kopp med micrad mjölk. Jag frågade vad han gjorde.
- jag tar bort det där som ligger i mjölken.

- Jaha, du menar skinnet?

Svaret kom blixtsnabbt och med uppspärrade ögon.

- Det är väl inte koskinn???

Stilla ro och nära...

Avkopplad!
Vi tillbringade förmidagen på loppis och i outletbutik med en del riktigt bra fynd. Ett plättjärn och två par skor.
Dessutom fick farmor agera barnvakt på kvällen medan jag och hustrun befann oss på vår första krogrunda på tio år.
Stelt och konstigt...till viss del, mest ovant att vara utan barnen. vi behöver öva, helt klart. Men vi hade en jättetrevlig kväll. Jag kan nog inte avgöra om det var själva krogbesöket eller promenaden hem utmed havet som var allra bäst. Det viktiga var att vi gjorde det tillsammans.

Vi var på vårt första samtal hos familjerådgivningen i fredags. Så här i början kan jag nog säga att vi skulle gått tidigare, men att behovet finns nu.Vi kommer absolut att gå flera gånger.
Hemläxa fick vi med oss dessutom. Gör något som den andre tycker om och öva på att mötas i diskussioner.
Så, vad tycker den andre om...?
Det verkar som om vi har glömt bort sånt som var självklart när vi träffades. Då visste man precis vad som gjorde den andre glad och kunde överraska. Nu är det inte lika självklart.
Men samtidigt som det är svårt och blir stelt, så är det lite spännande. Att lära känna någon på nytt. Se om vi gillar samma saker som då. Och övning ger färdighet...

Sover fantastiskt skönt numer. Att få krypa ner och lägga sig nära sin livskamrat är något jag verkligen njuter av. Inga oroliga tankar som kommer smygande, ingen ångest. Bara lugn och ro.

Bara tankar...

Nu, drygt en månad efter påbörjad behandling med tabletter kan jag känna att det har blivit mer stabilt. Mitt humör och mina känslor alltså.

Har fortfarande inte något vidare tålamod med saker och ting men det blir inte lika jobbigt att hantera. Känner mig nöjd på något vis att jag inte gav upp utan fortsatte ta de små rosa varje dag. Har nog börjat acceptera att jag sedan inte styr över de kommande åtta timmarna. Effekten kommer på en halvtimme, jag somnar som en stock och sover likt en sådan. Vaknar sedan tröttare än jag gick och la mig, men piggnar till snabbt så fort jag kravlat mig ur sängen.

Det har blivit svårare nu, att ta sig ur sängen menar jag.  Jag vill inte gå upp, jag vill ligga kvar under täcket och bara vara nära min kärlek. Min uppenbarligen fantastiska fru sedan snart tio år tillbaka. En kvinna jag nyss lärt känna på nytt. Jag ser fram emot resten av våra år tillsammans, hur många de än blir, så är det med henne jag vill dela dem.

Vi har pratat en del om just antalet år. Om hur orättvist det är, hur olika vi ser på det.  Hon är arg för att jag kommer dö och lämna henne ensam. Jag är arg och rädd för sättet jag förmodligen kommer att dö på. Jag kämpar mycket med mig själv. För att orka var närvarande för barnen. För att skapa minnen.

Kanske inte är så man ska tänka…att man ska skapa minnen, de kanske bara ska få skapa sig själva. Kanske man inte ska sätta den pressen på sig själv. Men jag kommer ju själv hur min morfar var. Sur, grinig, svår att förstå sig på med fruktansvärda raseriutbrott. Det är ju så jag minns honom.  Jag vill inte att barnen ska minnas mig så, utan den jag var innan sjukdomen tog över de bitarna av mig.

Nu planerar vi i alla fall en härlig helg i någon storstad, men först far vi mot kusten och farmor vid havet.

Jakten på den perfekta...

...sushin!

Jag har ätit sushi två gånger i mitt liv. Trots att jag arbetat med mat nu i snart sexton år, så har jag inte förrän nu provat på detta...hmm..låt oss säga fenomen. För jag tycker nog att det är ett sådant. I samma ögonblick som jag upptäckte att jag faktiskt tyckte om den friska smaken i den råa fisken, sältan i soyan och den stickande styrkan i wasabin, uppllevde jag också känslan av att detta kan bli ännu bättre.

Plötsligt hade jag en åsikt om riset var för sött eller wasabin för klen. Och jakten är igång!

Nu måste jag jaga runt i stan efter den bästa sushin. Kollar nätet efter omdöme, installerar app för att hitta bästa baren. 

Hur gick det till?

Nånstans är livet lite som sushi. Jag menar mitt i det där friska som är risvinäger och kallt ris finns det där råa som är svårt att komma över i tanken. Och precis när man uppskattat det salta kommer den stickande styrkan som ger mersmak. 

Sedan jakten på det perfekta, som är lite mer friskt och fräscht. Trots det alltid rått, salt och starkt.

Jodå livet är lite som sushi. Man lär sig uppskatta det.